dekadenten

Och så blev du mitt sår,
och jag blöder ihjäl.
Slänger mobilen i väggen för du skadar mig.
Och river sönder allt jag byggt upp.
Öppnar dörrarna till de rummen där ingen får vara,
dit ingen får gå och jag
känner bara på handtaget ibland och inser att det är bäst att låta det vara.
För älskling jag är livrädd för att leva,
och jag är dödsrädd för att dö alldeles för långt ifrån dig.
Det är trots allt du som sitter där på min axel varje dag och tittar på mig och borrar in dina ögon i min hud som knivar och fan det gör ont kan du inte bara släppa mig någongång snälla eller släpp mig närmare dig.